I nordligaste delen av Sverige så sker 1905 en av människan iscensatt katastrof. Omkring 5 km väster om bosättningen Keinovuopio finns en liten sjö Arpojaure. Fjällstuguborna utefter Könkämäälven utnyttjar sjön för fiske. Vid sina besök har de uppmärksammat långgrunda, vid lågvatten torrlagda, stränder. Bristen på naturliga foderängar gör att de beslutar sig för en strandsänkning så att de kan utnyttja marken för att odla foder till djuren.

Sjön däms i öster av en hög sandås och bakom den finns en myr på lägre nivå. Att gräva en avrinnande ränna i den lösa sanden ses som ett lätt projekt. En sommardag tar sig sju av de närmaste bosatta dit för att förverkliga projektet. I början går arbetet fort undan med att få bort det lösa materialet. Ju längre ned de kommer så blir materialet grövre, upp mot meterstora stenar, och kräver spett och hårt arbete. Ras från sidorna ökar. Efter sju veckor kan de kan släppa på vattnet i rännan.

Det börjar som en liten rännil men blir snabbt en bäck som gräver sig allt djupare ned i det lösa materialet. Snart inser männen att de måste ta skydd på säker mark. Bäcken blir till en flod som ryter och skummar när den för med sig massorna ut på myren. Där slits björkar upp med rötterna och förs lång väg. De tyngsta blocken och massorna avlagras först. I vattnets väg genom åsen bildas en djup och bred ravin. På två timmar sänks vattenytan i sjön 15 meter innan det som är kvar av sjön stabiliserar sig. De gråvita slammassorna sprider ut sig, når Könkämäälven och senare görs observationer både i Pajala och Haparanda av slammet. Men lång tid går innan de får vetskap om vad som hänt i fjällvärlden.

De långgrunda stränderna runt sjön som nu är blottade går inte att beträda utan att männen sjunker ned. Sommaren därefter tar sig fjällborna upp till sjön för att beskåda resultatet. Besviket konstaterar de att strandterasserna bildat dyner av lös sand som med hjälp av vinden nu täcker mycket av den gräs som fanns tidigare. De ger upp företaget att få till foderängar här. Myren nedanför sjön som översvämmats av rasmassorna har dock omvandlats till fast mark med god gräsväxt.

I slutänden så ger arbetet vid Arpojaure en viss belöning. En botaniker som befinner sig i trakten och får höra talas om folkets katastrofala projekt besöker sjön. Snart samlas både geologer, botaniker och insektsforskare som vill besöka sjön. Befolkningen får arbete som guider, bärare samt får stå till tjänst med logi. Kontantinkomster är sällsynta men välkomna i dessa trakter.

Strandsluttningarna och ravinerna vilka nu är helt fria från växtlighet visar sig innehålla rikliga mängder av växtfossil och lockar forskare. För cirka 9000 år sedan blir sjön till när senaste istiden får vika för ett varmare klimat. Geologer tolkar att sjön tidigt har en storlek liknande dagens men genom årtusenden stiger i nivå och dränker mycket växtlighet. De finner grova tallar med över 100 årsringar vilka ligger fritt. Arpojaure år 1913 är på 509 meters höjd över havet och barrskogsgränsen är på 360 meter över havet. Enligt lantmäteriets karta idag så befinner sig sjön på 484 meters höjd. Så flödet har fortsatt att ta med sig det av istiden deponerade materialt och sänkt sjön ytterligare.

Bosse Johansson beskriver i sin bok ” Paradis i Norr” ett besök vid sjön år 2011. Han reagerar på de grova fossil av tall som ligger öppet. Bosse visar bilderna för klimatforskaren Håkan Grudd vid Stockholms universitet:

”– Veden är helt klart tall. Åldern är ganska säkert från mitten av Holocen när det var varmare än nu och när skogsgränsen var betydligt högre och nordligare än nu, dom är alltså cirka 6 000 år gamla.”

I boken ” Järnmannen” beskriver geologen Tibor Parák hur de vid utvidgning av Leveäniemigruvan i Svappavaara 1967 hittar ett gentemot inlandsisens rörelse tvärgående dike där det samlats jord och växtmaterial. Materialet innehåller hassel och pollen från före senaste istiden. Han uppger att C14-prover tyder på en ålder av 40 000 - 71 000 år. Vid fikarummet i Svappavaaagruvan så hänger en ekstock vilken skall vara hittad vid grävning för gruvan? Jag har även hört en historia om att de vid grävning av gamla Centralskolan i Kiruna, fann ekstockar, men har inte funnit något skrivet om det.