År 1838 uppstår en livlig diskussion i tidningar i Sverige och Norge om ” Slafhandel på Scandinavien”. De norska myndigheterna i Finnmark skriver 1837 till Landshövdingeämbetet i Norrbotten med anledning av handeln med barn mellan länderna. De upplyser om att svenska och ryska (= Finland är ryskt storfurstendöme) samer tar med sig barn från finska och svenska Tornedalen och säljer dem i Norge. Det är Sockenkommissionen i Ibestad som uppmärksammar dem på ”slavhandeln”. Barnen säljs till familjer som tjänstefolk enligt kommissionen. Finnmarkens Amt (motsvarande län) skriver att de förstår att de flesta barn kommer på grund av föräldrarnas fattigdom, men de känner även till fall där barnen är stulna eller köpta. De anmodar den norska befolkningen att inte befatta sig med köp av barn och önskar att myndigheterna i Norrbotten gör motsvarande insatser i Sverige så att oskicket upphör.

I Sverige är det främst i Karesuando och Jukkasjärvi församlingar där företeelsen förekommer. Länsstyrelsen tillskriver kyrkoherdarna och länsmännen om deras syn på det hela. Bägge kyrkoherdarna svarar att det inte är någon slavhandel utan snarast ett barmhärtighetsverk. Ingen ytterligare åtgärd görs från myndigheterna i Sverige efter att de får lugnande svar ifrån de berörda församlingarna. Myndigheterna i Sverige och Norge ser på verksamheten med olika ögon. I norra Sverige och Finland skapar missväxt och svält, tiggeri och ökade dödstal. Nordnorge klarar sig bättre tack vare havets skafferi och Golfströmmens positiva effekt på jordbruket.
 

Kyrkoherden i Karesuando, Lars Levi Laestadius, bemöter den norska skrivelsen i en artikelserie

”Om communicationen mellan norra delarne af Swerige och Norrige” i den svenska tidningen Norrlandsposten och den norska tidningen Den Constitutionelle.

Enligt Laestadius har de missförstått det hela och hans argument är:

• det är föräldrarna själva som ber samerna hjälpa till med transporten i det nödläge de befinner sig i
• samerna för dessa barn till respektabla människor i Norge
• den ersättning de erhåller från fosterföräldrarna är för kläder, mat och transport då föräldrarna själva inte har möjlighet att ersätta dem
• både han och kyrkoherden i Jukkasjärvi vet enbart att barnen behandlas väl av samerna och fosterföräldrarna i Norge

I Norge ser man samerna som de skyldiga till barnhandeln och propåer kommer om att utestänga dem från områden där handeln sker. Laestadius förklarar att samerna enbart fungerar som mellanhänder när svenska familjer på grund av nöd inte klarar att föda upp sina barn. Han känner till enbart ett fall där föräldrarna inte är drivande i frågan: det gäller ett föräldralöst tiggande barn som en same för till Norge. Enligt Laestadius härstammar de flesta barn från Tornedalen på bägge sidor gränsälven och är mellan 3 och 10 år gamla. Slutligen frågar han om myndigheterna i Norge menar att hindra detta barmhärtighetsverk i framtiden? Landshövdingeämbetet i Sverige påpekar han har inte förbjudit denna verksamhet.

Laestadius poängterar att den viktiga transportleden vintertid uppefter gränsälven till Norge fungerar enbart tack vare samerna och deras renar. Här finns inga vägar och hästar klarar inte av terrängen och snön. Han vänder sig emot att de oförskyllt angrips.

Möjligheten att ta sig till Nordnorge vid missväxt innebär en livlina för befolkningen i norra Finland och Sverige. Till ishavskusten flyttar många finsktalande tornedalingar, ty där finns arbete inom fiskeindustrin och kopparverket i Kåfjord. En stor del av dem har tidigare säsongsarbetat i Norge och har släkt i bygden. Finska språket är på flera orter det primära vardagsspråket. Den snabba befolkningsökning som sker är i mycket invandring från Tornedalen. Finnmark har under lång tid haft brist på folk som önskar bosätta sig där. Tidvis har straffångar fått välja mellan fängelsestraff eller en flytt till Finnmark.