Den sista vildrenen...
Vildrenen vandrar under långa tider över våra nordliga fjäll och skogar. Den är uppdelad i två underarter: fjällren och skogsren. I Norden idag finns vilda fjällrenar i södra Norges fjällområde, samt vilda skogsrenar i mellersta Finlands gränsområde till Ryssland. I båda dessa trakter förekommer ingen tamrenskötsel.
Under den senaste istiden finns vildren på den europeiska kontinenten. Arkeologiska fynd visar att renen efter det vandrar in i södra Sverige. När isen smälter och klimatet blir varmare följer vildrenen isranden norrut. I norra Sverige sker även invandring av ren österifrån. Från 1850 - talet finns de bara kvar i nordligaste Lappland samt i de västligaste delarna av Härjedalen och Dalarna.
Karta över vildrenens utbredning 1700 - slutet på 1800 - talet. Ju mörkare färg desto senare i tiden. Ur Ekman " Norrlands jakt och fiske " 1910.
Läraren och folklivsforskaren Carl Johansson född i Arjeplogsfjällen har skrivit mycket om vildrenar. Genom att han talar samiska och arbetar på sameskolor får han en bra direktkontakt personer som har information om vildrensjakten. Han skriver ” Gamla renägare och vildrensjägare kunde utan vidare skilja en vildren från en tamren på benens höjd, kroppens och nosens längd, hornens storlek och form samt på hårets struktur och färg.” Det är skogsrenen som är störst, men båda arterna är större än tamrenen. Vildrenen kan uppnå en vikt av 200 kg och tamrenen en vikt av 150 kg.
En annan som forskar mycket om vildrenen och dess jakt är zoologen Sven Ekman. Hans bok ” Norrlands jakt och fiske” kommer ut redan 1910. Genom att studera äldre skriftliga källor och intervjua människor med personlig kännedom om vildrenen och dess jakt får han fram mycket kunskap.
Vildrenens försvinnande i Sverige hänger ihop med tamrenskötselns utbredning och ett stort jakttryck. Tendensen hos vildrenarna att beblanda sig med tamrenarna och förvilda dessa gör att samerna utövar ett hårt jakttryck på dem. Från 1860 – talet förekommer det att samebyar betalar skottpengar för fällda vildrenar.
Hällristning vid Alta, Finnmark.© Åke Flygare
Att vildrensjakten sedan gammalt är viktig för befolkningen kan man se på det stora antalet avbildade renar i de nordliga hällristningarna och hällmålningarna. Flera tusen år gamla fångstgropssystem är vanliga i våra trakter, där de är placerade utefter älgens och renens vandringsvägar. För att styra viltet till de övertäckta fångstgroparna är de ofta kompletterade med hinder mellan groparna.
Både i fjällen och skogslandet bedrivs drevjakt där stora grupper av människor samarbetar. Renarna drivs mot milslånga stängsel vilka är vinklade mot varandra så att renarna hopsamlas alltmer. I fjällen avslutas stängslet med ett stup eller inhägnad. I skogslandet används gillrade snaror som sätts i smala öppningar i stängslet. Det är även vanligt att drevet riktas mot utplacerade skyttar. Vanligaste jaktformen på fjället är dock smygjakt.
Vildrenssnaror i stängsel. Ur Ekman " Norrlands jakt och fiske " 1910.
En annan form av jakt är den som utförs med bulvan, en tamren används för att locka fram vildrenen. Under brunsten binds en renko för att locka fram vildrenstjurar. En annan variant är att släppa en tam rentjur så att den kommer i bråk med vildrenstjuren och distraherar denne så att jägaren kan smyga inom skotthåll.
Runt 1850 finns vildrenar kvar i nuvarande Gällivare, Kiruna och Pajala kommun. Fortfarande vintern 1867 – 68 beskrivs hur ett ” betydande antal” vildrenar dödas i nuvarande Kiruna och Pajala kommun. De senaste säkra rapporterna om skjutna vildrenar är från slutet av 1870 - talet; i Pajala kommun norr om Kitkiöjärvi, Rostonselkä söder om Keinovuopio, samt Vietovaare vid Holmajärvi. Efter det här finns inga tillförlitliga rapporter om vildren i Sverige. Några hjordar av vildren finns kvar i norska Finnmark samt Finska Lappland till åtminstone början på 1900 – talet. Efter mångåriga diskussioner fredas vildrenen i Sverige 1915, då är den redan utdöd sedan flera årtionden.
Viktigare litteratur
Ekman, S. 1983. Norrlands jakt och fiske. Umeå
Falck, G et al. 2004. Svappavaara 350 år.
Johansson,C. 1950. Om vildrensfångst på Kebnekajsemassivet. I Samefolkets egen tidning. 1: 6- 7.
Johansson,C. 1951. Vildrensfångst. I Svenska landsmål och svenskt folkliv. Häfte 1-4: 1 - 36
Lundemark, E. 1939. Om vildrensjakt och fångst i Pajala socken. Norrbotten 1939: 23 - 32