Väckelsen börjar i Övertorneå pastorat våren 1773 när två unga flickor, 11 och 14 år gamla, börjar predika bättring under extas. Predikandet försiggår oftast i hemmen men förekommer även i kyrkan. Ganska snabbt sprider sig fenomenet och allt fler börjar predika. Övertorneå pastorat sträcker sig upp till Enontekis (nuvarande Karesuando), Jukkasjärvi, Överkalix och en bit in i Finland.

En vanlig beskrivning är att den predikande får ryckningar och hamnar liksom i dvala. Efter en stund vaknar de till och börjar predika entusiastisk. De talar om att göra bot och bättring för att uppnå syndernas förlåtelse. Detta pågår i 15 – 20 minuter och avslutas åter med ryckningar. Efteråt uppger de sig inte ha något minne av predikan. Att de talande yttrar sig under extas tolkas som att de är förmedlare av Guds tankar. 

I Svenska Akademiens Ordbok förklaras med entusiasm: exalterat religiöst tillstånd, hänförelse. Termen entusiasterna härrör från England för de som inbillar sig stå under Andens ledning, de som tror sig ha direkt kontakt med Gud. I Tyskland används termen svärmeri i samma betydelse. 

Det är bland den finsktalande befolkningen i Övertorneå och Pajala rörelsen har sitt starkaste fäste, för att senare sprida sig upp till Jukkasjärvi. Här i pastoratet har herrnhutismen anhängare sedan 1730 - talet. Herrnhutismen är en religiöst kristen rörelse som uppstår ur den pietistiska väckelsen. Den betonar individens egen fromhet och moral, som kan uppnås med egna böner och egna studier. Detta som motvikt mot den lära statskyrkan ser som den rätta och serverar folket via prästerskapet i kyrkan. 

I Jukkasjärvi blir den extatiska rörelsen snabbt övergående. Kyrkoherden här reagerar hårt mot de predikande och tillåter inga störningar i kyrkan. Störst blir rörelsen i Pajala församling där komminister Anders Wichman beskriver de frälsta som ” djävulens verk…. den onde andens budbärare… utsända från Blåkulla”. Wichman skriver flera gånger till överordnade och centrala kyrkomyndigheter och kräver ” inkvisition”. Under rörelsens höjdpunkt uppges enbart i Pajala församling 87 personer vara extatiker. Pajala har ingen egen kyrka utan enbart kapell och tillhör Övertorneå pastorat under kyrkoherde Isaac Grape. Pastor Grape och hans pastorsadjunkt Nils Wiklund ser väckelsen som Guds försyn. De ger lugnande besked till Wichman och sina överordnade.

Tidigare har rapporter om utbrett fylleri, otukt, högfärd och andra synder sänts till myndigheterna från både prästerskapet och befolkningen. De långa avstånden mellan kyrkorna gör att många enbart bevistar gudstjänst några gånger per år. Före väckelsen står många bänkar tomma i Övertorneå kyrka på söndagarna. Nu blir man tvungen att bygga ut läktarna för att folket skall få plats. I byar som har lång väg till kyrkan börjar man samlas för läsning av religiösa texter och psalmsång. Fylleri och trätor minskar.

När det uppstår konflikter mellan de nyfrälsta och övriga i församlingen blir pastor Grape orolig. I augusti 1774 skriver han till domkapitlet (kyrkans styrelse) för att be om råd. Prosten Brunnius från Nedertorneå beordras göra visitation. Denna sker i januari 1775 varvid han förmanar församlingen att hålla sig till Guds ord och samtidigt varnar Wichman. Det här uppfattas som ett erkännande av de frälsta och rörelsen tilltar i styrka. Pastor Grape blir nu tvungen att sända en begäran om en prästkommission.

När komminister Wichman i Pajala varnas beror det på att prosten Brunnius vid sin visitation får information om att han smädar sina kollegor Grape och Wiklund, låser in menigheten i kyrkan vid predikan, utesluter nyfrälsta från nattvarden, och även handgripligen attackerar nyfrälsta. Till historien hör att Wichman tidigare fått flera varningar för lastbart leverne och dryckenskap. Hur mycket denna uppenbara misskötsamhet från deras egen präst som bidrager till väckelsen är svårt att gissa? 

Vid häradsting i Övertorneå juni 1775 instäms drängen Johan Hindriksson och pigan Ella Jonasdotter för att ha bedrivit olaga sammankomst och predikat. Ingen dom faller vid detta tillfälle. Hösten 1775 får komminister Wichman avbryta sin predikan på grund av predikanters oväsen. En anmälan görs och från landshövdingen utfärdas kungörelse med förbud att åhöra dessa predikanter vid vite 10 riksdaler. De predikande förbjuds även att infinna sig i kyrkan. Dessa åtgärder gör att väckelsen avtar något och ingen mer störning sker i kyrkan. Myndigheterna ingriper med stöd av 1726 års konventikelplakat vilken förbjuder privata bönemöten och andaktsövningar utanför statskyrkans regi. Plakatet är riktat mot pietism och övriga frireligiösa samfund. 

I december 1775 besöker en prästkommission Övertorneå och utfärdar uppmaningar till ordning för att inte fler skall bli smittade. Vid undersökningen utpekas kyrkoherde Grape och pastorsadjunkt Wiklund av rörelsens motståndare som skyldiga till att den uppstått. Wiklund anges som dess egentliga upphovsman. I Övertorneå uppges de predikande nu vara över 100 stycken. En dräng och 2 pigor ses som förgrundsgestalter och häktas, varpå de sänds med fångstransport till dårhus i Stockholm för medicinsk undersökning. En av pigorna är vid ankomsten till Umeå i så dåligt skick att hon får avbryta resan. I Stockholm sätts de två övriga i stadshäktet. 

Myndigheterna ser rörelsen som sjukdom/smitta och beordrar provinsialläkare Grysselius att undersöka ”predikosjukan” på plats i Övertorneå socken. I februari 1776 undersöks 12 män och 50 kvinnor. Protokollen sänds till Collegium Medicum (motsvarande dagens Socialstyrelsen) i Stockholm. Grysselius delar in befolkningen i de väckta, ”Guds barn”, och de övriga. Han tolkar ”predikosjukan” som manisk hypokondri, en sjukdom. Hans förslag till bot är att förflytta dem från hemsocknen, samt sätta dem i arbete. Entusiasterna kritiseras för lättja, istället för att arbeta bevistar de bönemöten. Boten är att lära dem nyttan av hårt arbete igen samtidigt som de isoleras från sina anhängare som ser dem som Guds röst. 

Även de två män som stört gudstjänsten i Pajala kyrka bedöms som sjuka och döms nu till transport dårhus i Stockholm. Denna dom verkställs aldrig då resultatet av undersökning och terapi av de två till Stockholm sända når de lokala myndigheterna. I huvudstaden undersöks pigan och drängen av läkare och tolkas vara melankoliska till sinnet och därigenom lätt påverkbara. Båda är enbart finsktalande så de får själavård av komministern i Finska församlingen. De isoleras från varandra och anhängarna, samtidigt som de får utföra dagliga sysslor. Detta tolkas vara rätta medicinen då anfallen av predikningar minskar gradvis och slutligen upphör. Efter drygt tre månader bedöms båda som friska och får nattvard av komministern. Kungligt Majestät beslutar att de kan sändas åter hemmet. Nu får vardera en nådegåva på 100 daler kopparmynt och hemresan sker på statens bekostnad. Den här gången slipper de fångtransport.

Själasörjarna inför rätta

I december 1776 stäms kyrkoherde Isaac Grape och adjunkt Nils Wiklund vid Övertorneå häradsrätt som medskyldiga till den entusiastiska rörelsen. De båda fälls och kyrkoherde Grape får en varning samt ett halvt års lön i böter. Kyrkoadjunkt Nils Wiklund blir avsatt från prästämbetet och uppmanas inom 8 dagar söka sig ifrån Övertorneå socken. Utifall han fortsätter sprida sina villfarelser riskerar han utvisning. De båda anses ha förlett och uppmuntrat de predikande, med resultatet att rörelsen får stor spridning. Största skulden sätts på Wiklund som anses ha herrnhutiska åsikter. Vid samma rätt blir komminister Wichman i Pajala suspenderad i 2 års tid och slutligen 1780 avsatt från prästämbetet på grund av återkommande misskötsamhet. 

Wiklund överklagar domen till Svea Hovrätt och sommaren 1778 ändras domen till att han är suspenderad ytterligare ett halvt år och kan därefter, efter prövning om konsistorium finner honom renlärig, återgå i tjänst. Dock inte i Över- eller Nedertorneå där han inte får vistas. Domen ändras då ärendet är felaktigt handlagt i häradsrätten och istället borde haft sin gång via domkapitlet först. Fortsatt anses Wiklund ha viss skuld till att rörelsen uppstår.

Wiklund är inte heller nöjd med denna dom och söker ändring via Kungligt Majestät. 16 mars 1779 ger Kungligt Majestät honom rätt, tidigare domar upphävs och han kan efter prövning fritt söka sig tjänst. Wiklund förhörs av konsistorium och återfår sin tjänst i Övertorneå.

Kyrkoherde Grape informerar myndigheterna i mitten på 1777 att fortfarande är det 20 stycken som predikar i Övertorneå. I mars 1779 ger han besked att predikandet har upphört. 

Byabönen i Tornedalen

I början på 1600 - talet kommer en särskild kyrkoordning för övre Norrland. Då många har långa avstånd till kyrkan införs något som kallas byabön. En läskunnig lekman utses till bönpräst och får hålla i textläsning, böner och psalmsång. Denna sammankomst liknar kyrkans gudstjänst, utförs på söndagar och följer den ritual som prästen bestämt. Dessa möten som sker i kyrkans regi är helt lagliga. Byabönen flyttar vanligen mellan gårdarna i en bestämd ordning. Byns uppsyningsman och socknens sexmän ser till att reglerna enligt konventikelplakatet följs.

På 1700 – talet är byabönen etablerad i de flesta församlingar i Tornedalen. Här har väckelsen ett instrument att sprida sitt budskap. En ytterligare grogrund för väckelsen är att läsförmågan har ökat bland befolkningen, samtidigt som de nu har tillgång till Bibeln och andra religiösa texter för självstudier. Entusiasternas tonvikt på egen fromhet och moral, extasen och bättringspredikan är delar som även är tongivande i den väckelse som senare uppstår i Tornedalen, laestadianismen.

Bemötandet av rörelsen…

Dessa extatiska rörelser uppstår oftast på landet bland grupper med intryck av pietistiska och herrnhutiska idéer. Majoriteten är fattiga med svag social ställning. Collegium medicum i Stockholm som undersöker de två ditsända finner ingen sjukdom utan tolkar det som effekter av prästernas predikningar på ett melankoliskt sinnelag. Unga personer och framför allt kvinnor utgör huvuddelen av de predikande. Igenom predikandet har kvinnor möjlighet att få religiös auktoritet. Rörelserna ses som samhällsomstörtande när de utmanar kyrkans och myndigheternas patriarkala auktoritet. Vid kommissionens undersökning december 1775 framkommer dock inget som direkt kan tolkas som samhällskritik. Grupperna är löst organiserade utan egentlig ledare trots att vissa predikande ses som förgrundsgestalter.

De styrande i samhället använder kategoriseringen av väckelsen som en smittsam sjukdom som grund för de åtgärder som sätts in. Detta har av forskare tolkats som en rädsla från kyrkans sida att stöta sig med befolkningen. Enklare då att låta läkarna ta tag i problemet. Läkaren och prästen är på de flesta ställen de högsta representanterna för den manliga auktoriteten. De har dessutom till stor del likartad utbildning, ute i glesbygden får prästen ofta fungera som en bondeläkare. Genom att få bort de predikande från omgivningens uppmärksamhet med hot om böter vid fortsatt verksamhet hoppas de dämpa rörelsen. De centrala myndigheterna har färsk erfarenhet av en extatisk väckelserörelse i Lillhärdal som de straffat med hårda domar.

Professorn i anatomi och kirurgi i Stockholm, Roland Martin studerar Grysselius dokumentation och menar att förhållanden med ” kall luft och grov föda” gör folk mer utsatta. I Medelhavsländerna däremot så är enligt honom mer hälsosamma förhållanden, med skyddseffekter av ”glatt sällskap, vegetarisk kost och måttligt vindrickande”. Vore det inte 1700 - tal så skulle man kunna tro att det var reklam för resebolagen!

Viktigare litteratur

Alstermark, B. 1900. De religiöst-svärmiska rörelserna i Norrland 1750 – 1800. Del II. Lappland. Göteborg.

Hasselberg, C. 1919. Norrländskt fromhetslif på sjuttonhundra-talet Umeå

Lindmark, D. 2004. Det smittsamma svärmeriet: synen på religiös extas i 1770-talets Sverige. I Historiens mångfald: presentation av pågående forskning vid institutionen för historiska studier Umeå universitet. Hatje, A-K (red.). Umeå: 21 – 42.

Nyman, J.A. 1923. Enthusiasterna i Tornedalen. I Från bygd och vildmark. Luleå s 74 – 85