När smittkopporna härjar......
Smittkoppor var en virussjukdom som drabbar befolkningen i norr med jämna mellanrum. Den är känd sedan tusentals år tillbaka. När den kommer till Norden är inte helt klart men i de ” Isländska annalerna” beskrivs hur landet drabbas 1240. Troligen har även vi här längst i norr drabbats omkring samma tid.
Sjukdomen yttrar sig i en svårt sjuk patient med hög feber och värk i kroppen. Efter några dagar uppträder utslag i ansiktet som senare sprids till bål och extremiteter. Utslagen blir till varfyllda blåsor som efterhand torkar ut. Sjukdomen roterar runt landet i årslånga epidemier. Barnen är de som drabbas hårdast med 10 – 20 % dödsfall. Därav får den namnet barnkoppor. Att de vuxna klarar sig bättre beror på att de förvärvar livslång immunitet när de har sjukdomen som barn. Forskare beräknar att de återkommande epidemierna gör att få klarar sig från smittan. Förutom risken för död kan sjukdomen ge svåra komplikationer som blindhet, ledförstörelse och vanställande ärr.
Barn med smittkoppor (via Chat gpt)
I de större städerna är smittkoppor endemisk, det vill säga ständigt närvarande. På landsbygden är den epidemisk, den kommer snabbt och sprider sig lokalt innan den försvinner igen. De större städerna och de befolkningsrika trakterna drabbas av större utbrott med några års mellanrum. Glesbygd med liten befolkning har längre tid mellan utbrotten. Hamnstäder och samhällen efter de större vägarna är mer utsatta på grund av antalet resande som passerar.
Smittkopporna förorsakar flest dödsfall på våren. Smittrisken ökar då befolkningen tränger ihop sig på vintern för att hålla värmen. När senvåren kommer sinar matförråden. Kornas mjölkproduktion upphör på grund av foderbrist. Svält och nedsatt näringstillstånd ökar risken för svår sjukdom. Vid svältår så ökar antalet arbetsvandrare och tiggare som rör sig mellan olika områden. I våran landsdel är det vårmarknaderna som är de stora smittspridarna. Några veckor efter att alla människor samlats så kan epidemin vara igång. Fler män än kvinnor drabbas av smittkoppor. Männen rör sig mer ute i samhället samt kommer vid värnplikten i kontakt med stora grupper människor.
Historikern Peter Sköld tittar specifikt på hur samerna drabbas av smittkoppor. För dem är vårmarknaderna i stort sett enda tillfället de utsätter sig för smittrisk. Enligt Sköld skall Linné uttalat att smittkoppor är samernas största skräck och vid utbrott lämnar de allt vind för våg och flyr till fjälls. Kyrkoherde Erik Grape i Enontekis uppger att inget kan få dem att besöka en smittad person, inte ens om denne är en nära anhörig. Sköld finner att samernas andel som dör i smittkoppor är betydligt lägre än hos övrig befolkning. Genom att de kommer i kontakt med sjukdomen i mindre grad så har de vuxna inte immunitet. Dödsfallen hos dem är följaktligen relativt jämnt fördelad över åldrarna.
Koppympning - Inokulation - Variolisation
Läkaren Nils Rosén von Rosenstein lämnar råd om barnsjukdomar och deras behandling i tidningar och i den populära ”Svenska almanackan”. Här ingår råd om inokulation mot smittkoppor. Tekniken benämns även variolisation och utövas i Sverige från 1750 – talet. Namnet kommer av det latinska namnet för smittkoppor, variola. Blåsinnehåll från en smittkoppsdrabbad med relativt milda symtom förs över till huden på en frisk person. Genom att därefter rispa huden ytligt så att virus och antikroppar kan ta sig in hoppas man överföra en mild infektion och livslång immunitet. Ingreppet är inte ofarligt, vilket von Rosenstein får erfara då två av hans döttrar avlider när han utför ingreppet på dem.
Trots detta fortsätter von Rosenstein att propagera för ingreppet. Studier visar att dödsfallen är få bara inte snittet i huden är för djupt. Tekniken har svårt att nå framgång ute i landet. Mestadels är det människor ur de högre samhällsklasserna som låter utföra ingreppet på sina barn. Det är mest läkare som utför ingreppet och de har liten kontakt med den vanliga människan utanför städerna och därför lågt förtroende. Många avstår då de misstänker att det bidrar till spridning av smittkoppor. Peter Sköld lyfter fram att det ses som en synd att ingripa mot Guds vilja.
I Piteå görs de första inokulationerna 1770 av provinsialläkare Grysselius. Norrbotten är det (blivande) län med flest utförda inokulationer i Sverige. Detta på grund av närheten till Österbotten där några få läkare genomför tiotusentals ympningar. Vid smittkoppsutbrott 1771 – 1772 i Torneå utför fältskären i Jakobstad Lars Thodén koppympning på ett tusental vuxna och barn. Ryktet sprider sig och han får även ympa barn och vuxna i Överkalix och Övertorneå. Vid ett smittkoppsutbrott 1782 i Överkalix så inokulerar Thodén 347 personer. I Enontekis utför kyrkoherde Erik Grape ett antal inokulationer. Norrbotten har flera svåra epidemier i slutet på 1700 - talet med många dödsfall på grund av smittspridning från Finland.
Vaccination
När engelske läkaren Edward Jenner 1798 vetenskapligt visar att lymfa från en människa som drabbats av kokoppor skyddar mot smittkoppor är vaccinet fött. Kokoppor är en för människan relativt beskedlig sjukdom med feber, trötthet och blåsor i ansikte och händer. Den latinska termen för kokoppor är vaccinia. De antikroppar som lymfan bildar mot kokopporna skyddar mot det besläktade smittkoppsviruset. 1801 sker den första lyckade vaccinationen i Sverige. Vaccinatörerna sprider nu kokoppslymfa samt skriftliga instruktioner om utförandet runt om i landet.
Flera olika tekniker finns beskrivna. Med en lancett vilken doppats i koppvar görs tre snitt igenom översta hudlagret på överarmen. En annan metod beskriver hur en nål med tråd förs genom en kokoppa hos en smittad och därefter förvaras i en glasflaska. Vid ympningen förs nålen och tråden genom hudvecket mellan tumme och pekfinger. Ympningen skall resultera i en koppa som vid läkning ger ett insjunket ärr för att veta att vaccinationen fungerar. I rutin ingår att vaccinatörerna besöker de vaccinerade 7 - 10 dagar efter vaccination för att kontrollera varblåsorna. Om inga koppor uppstår görs en ny ympning efter 14 dagar,
Teckning för kontroll av att äkta varblåsor (kokoppor) uppstått. © Stockholms stadsarkiv
Redan 1803 införs i Sverige ett system för vaccination som tar hjälp av kyrkan och dess resurser. Församlingen blir den verkställande enheten. Prästerna har folkets förtroende och är de som informerar och propagerar för vaccination. Alla församlingar uppmanas utse en tillförlitlig vaccinatör vilken kan skriva och räkna. I realiteten blir det oftast klockaren som utnämns. Denne får utbildning och godkännande via distriktsläkaren. Vaccinationen blir gratis tack vare insamling i kyrkan. Prästen inför uppgifter om de vaccinerade barnen och deras föräldrar i kyrkoböckerna. Vaccinatörerna sänder förteckning över de vaccinerade till Collegium Medicum (dagens Socialstyrelsen). I Stockholm ordnas ett vaccincenter för produktion och distribution av vaccin.
På kort tid når vaccinationen goda resultat tack vare den decentraliserade organisationen. Det görs återkommande kampanjer i tidningar med information om att den är ofarlig och gratis. Prästerna tillsammans med vaccinatörerna följer upp vilka som inte är vaccinerade. I Norrbotten fortgår inokulation åtminstone till 1813 trots att vaccination införts. Orsaken verkar ligga i svårigheten att få fram vaccin till länet. Siffrorna över antal barn som vaccinerats ligger lägst i landet ända fram till 1820 – talet. I slutet på 1800 – talet klarar sig Norrbotten från svårare smittkoppsutbrott.
År 1816 införs en lag som fordrar att alla barn skall vara vaccinerade före sin tvåårsdag. I annat fall drabbas föräldrarna av böter. Det poängteras att vid epidemier skall de sjuka isoleras och alla allmänna möten ställas in. Innan dess har ett kungligt påbud stadgat att resande måste ha ett intyg på att de är vaccinerade eller immuna på grund av tidigare genomgången infektion. Femton år efter införande av vaccination i Sverige är 80 procent av de under 2 år vaccinerade.
Från 1749 då Tabellverket bildas har Sverige utförlig information om befolkningen på församlingsnivå. Ett av formulären prästerna skall sända in årligen är månadsvis förteckning över antal dödsfall, ålder vid dödsfallet, kön och dödsorsak. Mellan 1750 – 1800 beräknas att minst 300 000 personer dör av smittkoppor i Sverige, upp mot 95% av dessa är barn under 10 år.
I slutet på 1700 – talet påbörjas försök med inokulation. Från 1801 har vi gradvis ökad vaccinationsgrad och från år 1816 obligatorisk vaccination. Nu minskar dödstalen rejält bland barnen. De därefter förhöjda värdena visar på epidemier. Förhöjningen 1851 – 1880 speglar även att de äldre som vaccinerats tidigt nu förlorar sin immunitet och bidrar till en stor del av dödsfallen.
En lyckad inokulation ger livslång immunitet, medan vaccination ger skydd i 10 – 20 år och därefter kan du smittas. Vanligen då i form av en mild infektion. Läkarkåren förstår nu att vaccinet inte ger livslång immunitet och börjar revaccinering vid militärtjänst. Att antalet dödsfall börjar minska innan vaccination har kommit igång tolkas av vissa forskare som att virulensen hos viruset minskar. Att procentandelen av de som dör efter insjuknande sjunker, kan bero på ett snällare virus. Obligatorisk vaccinering gäller barn före två års ålder, så ett antal yngre barn hinner bli smittade innan vaccination.
Siffrorna tagna ur Tabellverket © Åke Flygare
Exempel taget från Tabellverket: Övertorneå drabbas 1772 av smittkoppor. © Åke Flygare
Befolkningen i Övertorneå församling är 2035 personer detta år. Därav dör 90 personer, varav 57 stycken under 10 år samt 8 st 10 – 15 år. I formuläret mellan 1749 – 1773 som prästerna får fylla i är smittkoppor och mässling ihop förda i en kolumn. Forskare har vid genomgång uppskattat andelen mässling till 10 – 20 procent av summan. 27 av de 29 avlidna i kopper & mässling är under 10 år samt 2 st 10 – 15 år. Dessutom uppges dödsorsaken för 26 st under 1 års ålder (!) vara okänd barnsjuka. I gruppen okänd barnsjuka ingår troligen en del smittkoppor, där barnen dör innan de lätt igenkännbara kopporna uppstår. Med ovanstående anmärkningar är troligen antalet avlidna i smittkoppor underskattat. Under tiden april – juli dör 52 st varav 36 är under 10 år. Detta stämmer väl med tidigare teori att dödsfallen är flest vår – försommar.
Viktigare litteratur
Dribe, M & Nystedt, P. 2002. Information, trust and diffusion of smallpox vaccination: the case of Scania, Sweden 1802 – 1835. I Lund papers in economic history. No 77.
Furbring, A. 2020. Farsotens kväsande och befolkningens förtroende: smittkoppsvaccinets introduktion i Sverige 1798 – 1805. Mastersuppsats i idéhistoria. Stockholms universitet.
Malm, O. 1915. Kopper og vaccination i Norge.
Sköld, P. 1996. The two faces of smallpox: a disease and its prevention in eighteenth - and nineteenth - century Sweden. Report from the Demographic Data Base, University of Umeå
Sköld, P. 2000. The key to success: the role of local government in the organization of smallpox vaccination in Sweden. I Medical history. 45: 201 – 226.
Steckzén,B. 1958. Övre Norrland i tidningarna 1740 – 1810. Stockholm.