Sabotage och mikrobiologisk krigföring på Nordkalotten
Sprängning av vapendepå
Första världskriget pågår och Sverige och Danmark minerar inloppet till Östersjön 1915-1916. Sverige har dessutom transiteringsförbud för varor som härstammar från länder utanför Skandinavien. Det här gör att behovet för underhållstransporter, av framförallt krigsmateriel, från Rysslands samarbetspartner måste finna en alternativ väg. Hamnen i Murmansk är inte färdigutbyggd och järnvägsförbindelsen till St: Petersburg har precis påbörjats. Vita havet med den viktiga hamnen Arkangelsk fryser på vintern och har inte kapacitet nog. Två massiva explosioner av sprängmedel och ammunition november 1916 och januari 1917 förstör stora delar av hamnanläggningarna i Arkangelsk. Bägge dessa episoder räknas idag som olyckor och inte sabotage.
Kunskapen om de gamla postrutterna och marknadslederna från Nordnorge söderut gör att beslut tas om en vintertida transportrutt via nordnorska hamnar till den finska järnvägen. En går från Skibotn utefter svensk-finska gränsen till Karunki, och den andra från Kirkenes till Rovaniemi. De är de nordligaste punkterna för den finska järnvägen, varifrån godset kan nå St: Petersburg. Redan hösten 1915 startar den från Kirkenes och våren 1916 den från Skibotn.
Det här gör svenska Tornedalen till ett arbetsområde för tysk-finska spioner och sabotörer med målet att störa leveranserna till ryska armen. I Finland växer under första världskriget en själv-ständighetsrörelse fram, målet är att befria sig från rysk överhöghet. Unga män söker sig från början av 1915 till Tyskland för militär utbildning, den så kallade jägarrörelsen. Tyskland ser för sin del möjligheter att få hjälp inifrån det ryska riket. Haparanda på gränsen till Finland blir en viktig bas för självständighetsrörelsen och dess operationer.
Transporten av krigsmateriel sker med tvåtusen hästar och renar från Skibotn till Siilastupa, vid Kilpisjärvi, där de lagras inför vidare transport ner till Karunki. Siilastupa är en av fjällstugorna i detta väglösa land som staten uppfört, med några mils avstånd så resande kan få logi.
Senvåren 1916 dyker 4 unga män upp vid Saarikoski fjällstuga på den svenska sidan av gränsen till dåvarande ryska storfurstendömet Finland. Det är fyra finska jägare utbildade i Tyskland som avslöjar att de har som mål att spränga ryssarnas lager vid Siilastupa i luften. De har vandrat från Karesuando för att undvika att möta folk. Nu får de hjälp att med båt ta sig strax söder om Kilpisjärvi.
Den 6 juni vid Siilastupadepån avväpnar de vaktmanskapet och spränger depån, varefter de skyndsamt återvänder till Saarikoski fjällstuga. Efter en kort vila här får de hjälp båtledes till Karesuando. Åtta dagar senare anländer ett brevkort från Stockholm till Saarikoski med besked att de tagit sig dit utan problem. Då har Saarikoski fjällstuga redan haft besök av en finsk polis och en rysk gendarm, vilka misslyckas med att få någon information ur de boende. Det är Ludvig Munsterhjelm, en finsk författare som just då befinner sig i fjällstugan för att studera fåglar, som berättar historien. I Kilpisjärvi finns en minnesplatta över händelsen och namnen på de fyra med tiden högt uppsatta finska militärerna.
Dåvarande kyrkoherden i Karesuando, Hjalmar Westesson, har i sin bok ” Min vildmark” skrivit om sprängningen. Han berättar att fyra finnar dyker upp i trakten på väg till Norge för att söka arbete. Det visar sig senare vara de som utför sprängningen. Explosionerna hörs till Sveriges nordligaste bosättning Keinovuopio. Där tror de att ryssarna är i antågande och flyr gården i några dagar. Enligt beskrivningen skall explosionerna ha pågått i en vecka. De fyra finnarna har under tiden tagit sig till gästgiveriet i Karesuando där de skriver in sig som ”Svensson & Co som reser i snus”.
En av jägarsoldaterna berättar att på vägen norrut blir de arresterade av länsman i Pajala. Tack och lov blir de inte visiterade då de har både pistoler och bomber. De pratar sig ur det hela och upplever länsman välvillig så de får fortsätta. De tar vägen över Vittangi på sin väg norrut. I Karesuando får de vänta en vecka på att tjällossningen skall avta och de ryska vaktsoldaterna lämna Siilastupa.
Skibotn 1916, norska speditörer med häst lastar krigsmateriel. © Fotograf: Jelstrup, Henrik Jacob/ Anno Norsk skogsmuseum
Mikrobiologisk krigföring på Nordkalotten
En museiintendent vid norska Polismuseet i Trondheim upptäcker 1998 att de i sina samlingar har en flaska med två sockerbitar. I båda sockerbitarna är borrat ett hål, och i den ena syns en smal förseglad glastub. Till fyndet hör en pappersetikett: ” En sockerbit innehållande antraxbakterier, funna i bagaget tillhörande baron Otto Karl von Rosen när han greps i Karasjok 1917, misstänkt för spionage och sabotage”
.
Han kontaktar Försvarets Mikrobiologiska Institut i Oslo vilka omhändertar fyndet och sänder det vidare till England för analys. Trots att 80 år gått kan de konfirmera att glastuben innehåller levande mjältbrandsbakterier. Experterna som analyserar fyndet gör bedömningen att intag av sockerbitarna skulle ha lett till en dödlig infektion. Någon direkt spridning av infektionen mellan djur kan dock inte ske. Intag av smittat kött som inte är ordentligt kokt kan däremot leda till spridning till människa eller djur.
Sockerbitar från von Rosens bagage © Justismuseum. No
Hösten 1916 sänds en finsk jägarsoldat, Emil Sjöholm, från sitt förband i Tyskland till Tornedalen för att utföra sabotage mot de ryska vapentransporterna. Ledare för expeditionen är Otto von Rosen, en svensk före detta officer som bor och arbetar i Finland sedan flera år. Även von Rosen har nyligen genomgått utbildning i Tyskland, men i ett annat förband. Svenskarna Raoul Graaf och Halvdan Sterky fullbordar gruppen. Von Rosen upprättar sin bas i Gällivare dit deras material transporteras.
I slutet på oktober 1916 besöker Raoul Graaf och Halvdan Sterky Vittangi där de får logi i prästgården. Tillsammans med kyrkoherde Bergfors bedriver de fågeljakt. När inte von Rosen anländer så återvänder bägge till Gällivare. Utrustningen har blivit försenad men i början på november så kommer hela gruppen till Vittangi där de åter får logi i prästgården.
Bagaget består av gevär och pistoler, sprängämnen, tidsinställda bomber, biologiska stridsmedel samt curare. De biologiska medlen är tänkta att ta död på renar och hästar som används för ryssarnas transporter. Sprängmedlet är dolt i konservburkar märkta ”Svea kött”, rotsbakterierna i Stomatolflaskor och mjältbrandsbakterierna i sockerbitar.
Rots är en smittsam och ibland dödlig sjukdom som främst drabbar hästdjur, men även andra djur och människor kan smittas. Den sprids vid kontakt med smittade djur och ger feber, hosta och bölder. Mjältbrand drabbar framförallt djur, men även i sällsynta fall människa. Smittan överförs vanligen vid direktkontakt med smittade djur. Symtom är hudsår, magsmärtor, lunginflammation. Dödligheten är stor.
Von Rosen reser till Haparanda där han har kontakter för att kontrollera möjligheterna att ta sig över gränsen till Finland. Haparanda är centrum för finsk-tyska spioner och deras verksamhet in på finskt område. Härifrån planeras och organiseras ett flertal sabotageexpeditioner. Den information han får gör att de beslutar att ta sig till Karesuando. Med häst och släde tar de sig norrut. Cirka en mil norr om Vittangi tar de in över natten i ett obebott torp.
Här får de besök av länsman Baudin och 5 män. Länsman upplyser att de är misstänkta och vill visitera bagaget. Vid visitationen önskar han undersöka en av köttkonservburkarna noggrannare. Den öppnas och ställs i en gryta med vatten på spisen. Då ber von Rosen länsman följa med ut för ett samtal. En kort stund senare kommer de in och stämningen är mer gemytlig. Framförallt efter att de delar på lite brännvin. Von Rosen har informerat om att de arbetar för Finlands frihet och att deras expedition är riktad mot ryssarna. Länsman beslagtar sprängämnena och far åter Vittangi. De får ett intyg på att bagaget är visiterat.
Ryssland är av gammalt Sveriges ärkefiende och det finns en tyskvänlig opinion i landet. Stödet för de finska frihetskämparna är utbrett och än mer så i Tornedalen där var och varannan har släkt på andra sidan gränsen. Många av de finska frihetskämparna är medlemmar i jägarrörelsen och arbetar för både svensk och tysk underrättelsetjänst. Det här leder till ett omfattande samarbete mellan länderna och deras generalstaber. Olin nämner i sin bok att länsmän och andra fått veta att” ej ofreda de personer som står det svenska underrättelseväsendet nära, blott de hålla sig på mattan”. Von Rosens grupp blir av med sprängämnena men kan fortsätta sin aktivitet.
De fortsätter färden till Karesuando, där de tar in på gästgiveriet. Här får de besök av länsman Vaara som avstår vidare undersökning när han får se intyget från länsman Baudin. Nästa dag hyr de en stuga i byn. Den 2 december 2016 startar tre av männen på skidor in på finskt område. Graaf får återvända till Gällivare då han inte bedöms klara skidturen fysiskt. Oerfarna vid terrängen, dåligt klädda och i tron att stugor finns med jämna mellanrum kämpar de sig fram. Dagen därpå hugger sig von Rosen i foten med yxa vid vedklyvning. De lägger nu om kursen norrut mot Norge och Kautokeino där von Rosen får vård av sin fot.
I Nordnorge vistas de på ett flertal platser och tilldrar sig säkerhetspolisens intresse. Den 1 februari 1917 grips de i Karasjok. Emil Jokela och Halvdan Sterky transporteras till Vadsö och Otto von Rosen till Kristiania (Oslo). Deras bagage konfiskeras och de anklagas för spioneri och sabotage för Tysklands räkning. De har tidigare kommit överens om att berätta en och samma historia: de arbetar för Finlands sak och är ute för att störa de ryska krigsmaterialtransporterna. De har inga planer på några operationer i Norge.
Otto von Rosen 1917 när han blivit arresterad. © Norskt Maritimt Museum
Den 21 februari 1917 utvisas von Rosen, och den 27 februari utvisas Sterky och Jokela. Direkt därefter utvisas Jokela från Sverige. Först efter att von Rosen återvänt till Sverige kommer det beslagtagna bagaget till Kristiania. Nu får den norska polisen inblick i vilka farliga vapen männen haft till sitt förfogande. Kritiken blir hård att de inblandade släppts för lätt. När det börjar hetta till i Sverige reser von Rosen till Berlin.
Den sabotageverksamhet som bedrivs av von Rosens grupp är riktad mot transporterna av krigsmateriel, dessutom förekommer uppgifter om sprängning av den påbörjade Murmanskbanan. Om det senare stämmer är oklart. Vi vet att de tillbringar lång tid i Finnmark, därifrån gör de expeditioner och ådrar sig frysskador. Ingen av de tre har medgett någon sådan expedition.
Antraxbakterierna är tänkta att användas mot de hästar och renar som fungerar som dragdjur. Det är osäkert om de kom till användning skarpt. Mjältbrand och lungpest (rots) härjar på Nordkalotten årsskiftet 1916/17. Om von Rosen med medhjälpare har något att göra med det är oklart. Enligt uppgift skall ett hundratal hästar dött på den svenska och finska sidan av lungpest. Jokela beskriver att de preparerar renlav och hötappar med rotsbakterier vid gästgiveriet i Karesuando där materialtransporterna brukar rasta. I artiklar i tidningar från tiden nämns sjukdom bland hästarna.
1917 hittas en plåtask på en gård i Kiruna innehållande sockerbitar på ovan beskrivna sätt med mjältbrandsbakterier. Misstanke finns om att de tillhört 3 finnar boende på gården som utvisas april 1917 till Norge. Vid förhör uppger de att de tillhör den tyska Jägarbataljonen och hoppats kunna ta sig hem till Finland nu då ryska revolutionen ändrat maktförhållandena i Ryssland. Vi vet att flera finska jägargrupper sänds till Norrbotten för att utföra sabotageverksamhet mot de ryska vapentransporterna.
Kyrkoherde Bergfors i Vittangi får mycket kritik efteråt att han inte förstår i vilka ärenden männen är ute. Bergfors menar att de uppträder öppet och inget i deras utrustning ger anledning till alarm. Att de är av god familj talar även för dem. En av männen biktar sig för honom och talar då om vad deras uppdrag går ut på. Pastorn vägrar att avslöja detta då han får information under bikt. Kritiken fyller tidningar tills att Selma Lagerlöf försvarar dem under rubriken ” Gården, där man inte frågar efter den resandes namn och adress”. En god vän till pastor Bergfors som vistas i Vittangi när von Rosens gäng dyker upp hör sig för via kontakter till generalstaben i Stockholm och får lugnande besked om männen. Detta vidarebefordrar han till Bergfors. Det svenska underrättelseväsendet och generalstaben stöttar de finska jägarnas verksamhet.
Viktigare litteratur
Brorsson, Bibbi. 2019. Morfar, var du spion: jägaren Emil Sjöholms spännande levnadshistoria. Jakobstad
Gyllenhaal,L & Westberg,L. 2008. Svenskar i krig 1914 – 1945.Lund
Munsterhjelm, Ludvig.1936. Den stora smällen vid Kilpisjärvi. Frontmannen. 3 juli.
Norrbottens – Kuriren 19170202, 19170203, 19170205, 19170207
Olin, K-G. 2008. Tärningskast på liv och död. Jakobstad
Ottosson, J. & Magnusson,L. 2004. Hemliga makter: svensk militär underrättelsetjänst från unionskrisen till det kalla kriget. Stockholm.
Søhr, J. 1938. Spioner og bomber: fra opdagelsespolitiets arbeide under verdenskrigen. Oslo.