Svälten 1867 i Tornedalen

Under uppväxten och studieåren hör jag återkommande om det hemska svältåret 1867. Hur hårt slår svälten mot Tornedalen? Vad sker här uppe? Vilka lärdomar görs?

Missväxterna och svältåren avlöser varann i norr på 1800 - talet. Våren och sommaren 1867 är extremt kall i norra Europa. Den sena våren gör att sådden blir 3 - 6 veckor försenad samt att boskapen inte kan släppas ut på bete. Isvägen över Kvarken mellan Västerbotten och Finland är farbar fortfarande i mitten på maj. Till råga på allt så kommer frosten tidigt i september och tar den skörd som är på väg. Med missväxten så stiger priserna på viktiga födoämnen kraftigt. Dåliga skördar gör att få lantarbetare behövs i jordbruket och lönerna sjunker, vilket förvärrar krisen. Skogsbruket har börjat i mindre omfattning i länet men engagerar ännu inte så många arbetstagare. Hela Finland drabbas av svält medan det är övre Norrland som drabbas i Sverige. Missväxten gör att mindre utsäde kan sparas till kommande år och marginalerna minskar. Dödligheten för Sverige 1867 är inom normalvariationen, men 1868 och 1869 visar en marginell ökning. Flera svåra år på raken gör att dödstalen ökar med tiden.

1868 är året med flest dödsfall. Västerbotten som drabbas hårdast har 34,2 döda per tusen (promille = ‰). Normala dödstal för både Sverige och Finland vid tiden ligger kring 20 ‰. Robertsfors har hela 84 döda per tusen invånare. I kölvattnet på svälten går födelsetalen ned och spädbarns-dödligheten ökar kraftigt. Västerbottens höga dödstal tillskrivs en epidemi av tyfoidfeber (salmonellainfektion) som sprids via förorenad mat eller vatten. Just infektionssjukdomar bland de undernärda med låg motståndskraft är orsak till många av dödsfallen. 1867 härjar smittkoppor och 1868 mässling.

Finland har en lång räcka av svältår vilka kulminerar 1868 med ett dödstal på 77,6 ‰ för hela riket och den värst drabbade socknen 231,8 ‰. I riket dör alltså 4 gånger fler än normalår, och i den värst drabbade socknen 11 gånger fler! Det beskrivs hur man får organisera om begravningarna på grund av den stora mängden döda och på ett flertal orter får man tillgripa massgravar. Det är inlandet i södra och mellersta Finland som drabbas hårdast. Finska Lappland klarar sig relativt bra. Anmärkningsvärt är att Finland exporterar 100 000 tunnor råg 1867.

Norrbottens dödstal är 27 ‰ 1868. Generellt ökar dödstalen mest på landsbygden. Flera församlingar i nedre Tornedalen drabbas hårt med dödstal över 50 ‰. Ju längre norrut vi kommer i Tornedalen så blir dödstalen lägre men förhöjda. Födelsetalen går dock ner markant generellt. En minskning i födelsetalen ses som ett säkert tecken på svält/undernäring, dödstalen behöver inte öka i samma utsträckning. Fettcellerna producerar östrogen och med kraftig viktnedgång får vi en rubbning i hormonbalansen. Döden är det sista steget i en situation av svält och undernäring.

Antalet kringströvande tiggare och arbetssökande ökar ju längre svälten pågår och är som högst våren 1868 då de flesta dödsfallen sker. På landsbygden där vanligen alla boende på gården sover i ett och samma rum får tiggarna sova på golvet. Tätt hopträngda med undernärda och sjuka tiggare får infektionssjukdomarna lätt fäste. Stadsbefolkningen har oftast bättre födotillgång och speciella rum för besökande. Troligen är det färre tiggare i de nordliga ödsliga bygderna med långt mellan gårdarna.

En strategi myndigheterna i Sverige har för att lindra nöden, är information om möjligheterna att utnyttja alternativa födoämnen. I tidningarna publiceras artiklar om hur tillaga svamp, lavar, bär, olika växter samt benmjöl. Konsulenter far runt och förevisar matsvampar samt lagar till olika rätter och bröd som de får avsmaka. En konsulent berättar att ingen vågar smaka förrän han själv smakat, och efter det är det fortfarande få som vågar. Provsmakningen följs upp av information hur identifiera ätliga svampar och hur tillaga dem. En broschyr som instruerar hur laga till svampar, lavar och andra växter får alla gratis. Insatser görs även för att uppmuntra användandet av hästkött som människoföda.

Svampar och lavar används som föda till boskapen. Att äta djurfoder och hästkött är inte kulturellt acceptabelt. Den alternativa födopropagandan fungerar dåligt. När den information som ges kommer från den bildade klassen innebär det ett hinder i sig. En forskare uttrycker det som:

”Gräs och löv, sågspån och jord, snart sagt allt möjligt, kunde den gamle svenske bonden äta, blott icke svamp; förr svalt han ihjäl”.

När så småningom svamp blir accepterat som människoföda utgår det från vår franske kung, Karl XIV Johan, som introducerar sedvänjan att äta svamp. Härifrån sprider sig vanan till de högre stånden samt de bildade klasserna i städerna.

Myndigheternas insatser för att lindra svälten

Skandinaviens förnämsta ätliga och giftiga svampar. J.W. Smitt. 1863 © Kungliga Biblioteket

Barkbröd, där 10-20 procent av mjölet ersätts med bark används sedan lång tid allmänt för att dryga ut brödsäden. Det är för de flesta vardaglig och normal föda och inte nödbröd. Ett flertal av de alternativa och mer energirika ersättningsmedlen (som t.ex lavar) kräver mer av förberedelser vilket gör dem mindre populära.

En nödhjälpskommitte startas i Norrbotten och en delegation sänds till Stockholm för att söka hjälp. Hjälpsändningarna utgår från statliga eller privata insamlingar och ges i form av bidrag eller lån. Grunden är att de erhålls som betalning för allmänna arbeten (vanligen vägarbeten) eller som lån (där man förbinder sig att återbetala 1/3), men personer som inte klarar att arbeta eller återbetala kan få dem. Moraliskt anses det fördärvligt att ge hjälp utan krav på motprestation. I början på november 1867 påbörjas transporter från sädlagren till de olika församlingarna och pågår hela vintern och våren. En stor del av säden behålls i lagren för kommande års utsäde. De svenska myndigheterna kritiseras för att hjälpen är för snål, kommer för sent med hårda krav på motprestation samt inte når dem som behöver den bäst.

Transporten av nödhjälp till övre Norrland är svår då sjövägen är stängd en stor del av året på grund av is. De vägar som finns går på många ställen enbart utefter kusten. Norra stambanan sträcker sig år 1867 endast till Uppsala. I början av 1860 - talet får Pajala landsvägsförbindelse med kusten. En bidragande orsak till de vägbyggen in i landet som nu startar är just de återkommande missväxtåren. Härigenom erbjuds en del av befolkningen arbetsinkomster samtidigt som nödhjälpstransporter blir möjliga sommarhalvåret. Några år senare förlängs vägen till Junosuando.

Tornedalingarnas strategi mot svälten

Det finns uppgifter som talar för att en stor del av befolkningen ständigt lever nära existensminimum. Marginalerna är små, minsta rubbning kan betyda undernäring och svält. Dieten i norra Sverige är väldigt ensidig. Färsk föda intas sällan. Brödet bakas en eller två gånger per år, och först äter man upp det äldsta. Provinsialläkaren beskriver kosten i Pajala 1867:

” Hvad angår Pajala sockens innevånares lefnadssätt, så utgöras deras föda af uteslutande sur mjölk (pimä) sur fisk samt ojäst kornbröd (rieska) deras dryck af surnad tjärnmjölk (kirnopimä) samt deras nästan enda varma dryck kaffe – Köttmat förtäres sällan och kokad mat undantagvis någon söndag. Deremot äro födoämnena inom Lappmarkssocknarna i allo substantiellare”

Exemplet visar att befolkningens kost inte är alltför mjölbaserad. I södra Tornedalens jordbruksslätter bör beroendet vara större. Potatisodling förekommer i Tornedalen men är inte lika allmän som idag. Bär, jakt och fiske är viktigt i de nordliga delarna, medan det är av liten betydelse i de rena jordbruksbygderna. Många av invånarna i lappmarken har ett nära samarbete med samerna och har egna renar som dragdjur och som köttreserv. Byteshandel mellan samer och nybyggare är vanligt. Samerna kan ta in hos nybyggaren vid flyttningar samt inackordera sjuka och gamla som inte klarar turerna över fjället. Vanligt även att de har förrådsbodar på nybyggarnas gårdar. Det finns uppgifter om organiserade inköpsresor från övre Tornedalen till Norge för inköp av mjöl just de här åren. Norrmännen har god tillförsel av mjöl från Ryssland.

Samerna som utgör en stor del av befolkningen i lappmarkerna grundar sin kost på ren och fisk. Enligt gjorda beräkningar så förbrukar samerna vid denna tid enbart hälften av mjölmängden gentemot den övriga befolkningen i Tornedalen. En stor del av samerna är återkommande på sommarbete i Norge där både mjöl och fisk finns att tillgå. Vid återgång till Sverige kan de inhandla och transportera varor från Norge.

Det beskrivs i norska källor hur inflödet av svältande, fattiga från Tornedalen är stort 1867. Kyrkoherden i Karesuando, Lars Levi Laestadius, skriver om en ström av fattiga utmärglade människor på väg till norska kusten. Finnmark är Tornedalingarnas livlina, genom sina säsongsarbeten är de införstådda med att här finns arbete och föda. Utvandringen till Finnmark ökar nu de närmaste åren. Som jag beskriver tidigare (Barn till salu) så väljer vissa familjer att sända något av barnen till Norge med samerna för att minska antalet munnar.

Utvandringen till Nordnorge

I Nordnorge använder man benämningen kväner om den finsktalande befolkningen utefter Torneälven. Från de nordligaste delarna av Finland och Sverige kommer immigranterna via de gamla handelsvägarna till Finnmark. Det börjar ofta med återkommande arbete inom vårfisket på torsk. Skriftliga källor visar att det förekommer säsongsmässiga arbetsvandringar från 1500 – talet samt fast bosatta kväner i Finnmark från 1600 – talet. Registren över immigrationen är otillförlitliga då kyrkböcker och folkräkningslistor inte stämmer överens. Den tidiga immigrationen går till västra Finnmark, från 1820 - talet till Kåfjordsverken, och i slutet av 1800 - talet till Varangerområdet.

Genom säsongsarbetet är kunskapen om förhållandena i Nordnorge god. Norska kusten med bättre klimat, bättre jordbruksmarker och fisket som trygg bikälla gör valet att flytta enkelt när återkommande svält och missväxt drabbar hembygden. Ryska härjningar av Tornedalen leder till att befolkningen flyr allt längre från kust och floddalar norrut. Vissa flyr även för att undvika soldatutskrivningar som är vanliga under Sveriges stormaktstid. Då många av immigranterna redan har släktingar i Finnmark vet de att de klarar sig väl med finska språket.

I Kåfjord startar brytning av koppar 1827 med engelsk ledning och kapital. Året efter anställs de första kvänerna efter rekryteringsresor till Tornedalen. 1830 – talets missväxt gör att Kåfjordsverken drar till sig alltfler människor. Kvänerna är populära hos verksledningen då de upplevs arbetssamma och har lägre löneanspråk än arbetare från södra Norge och Sverige. Snabbt blir Kåfjord landsdelens största bosättning med runt 1000 invånare 1840, varav hälften är kväner. Många säsongsarbetar då behovet av arbetskraft är mindre på vintern när vädret försvårar brytning och transport.Vid 1860-talets nödår är Kåfjordsverken i en nedgångsperiod med minskat arbetsbehov, varvid de flesta söker sig till östra Finnmark. Driften i Kåfjordsverken läggs ned 1878 på grund av dålig lönsamhet. Senare försök till återstart misslyckas.

Analys av svältåren och dess följder

1867 är inte det värsta svältåret, det är 1868 när den fortsatta undernäringen bryter ned immunförsvaret och infektionssjukdomar härjar. De egendomslösa är de som drabbas hårdast. Stora skaror av tiggare och arbetssökande driver omkring från gård till gård och sprider sjukdomarna. Därtill bidrar även trångboddheten. Sverige klarar sig betydligt bättre än Finland. I Tornedalen är det de södra jordbruksbygderna som har det svårast. Norra delarna av Tornedalen och lappmarken klarar sig bättre. Troligen på grund av annat kosthåll, färre skaror av tiggare och livlinan Finnmark.

Under alla svältkriser har resurser funnits men inte varit tillgängliga för alla grupper(ex Finlands rågexport). Myndigheternas propaganda för alternativa födoämnen har ingen effekt. Långt avstånd mellan drabbad region och centralmakt gör att de styrande har dålig information om krisen och får den sent. Nödhjälpen har svårt att nå fram på grund av dåligt utbyggt kommunikationssystem.

Svältåren härjar regelbundet och de flesta lever mer eller mindre på gränsen till svält hela tiden. Inte förrän på 1870 - talet börjar det vända. Smittkopporna ebbar ut, vaccination och ökad immunitet gör det svårare för sjukdomen att spridas. Vägbyggen ger jobb och underlättar transporter. Nu påbörjas strömrensning för flottning och därigenom möjliggörs skogsavverkning i inlandet. Emigrationen tilltar, i första steget till Finnmark och i nästa steg till Nordamerika. Potatisodlingen ökar och ger säkrare skördar i norr. 1860 - talets ångfartygslinjer ger snabbare sjöfart till centralorterna. I slutet på 1800 - talet kommer gruvdrift igång i stor skala i Malmfälten. Dessa företag ger många arbete samtidigt som de kräver en förbättrad och kontinuerlig tillgång till matvaror. 1888 får Malmfälten järnväg till kusten och 1894 når norra stambanan Boden. Kort sagt, nu finns mycket större möjligheter att klara en missväxt.

Viktigare litteratur

Brännström, O. 1860-talets nödår. Bilder från övre Tornedalsbygden. Norrbotten 1962.

Forsberg, H. 2023. Den svårsmälta svälten: forskningen om 1860-talets hungersnöd i Sverige. I Scandia. 89 (1): 99 – 114.

Meurman, A. 1892. Hungeråren på 1860-talet. Folkupplysningssällskapets skrifter. Nr 28 (18). Helsingfors.

Nelson, M C. 1988. Patterns of mortality in Sweden’s northernmost county in the 1860’s.I Society, health and population during the demographic transition. Brändström, A. och Tedebrand. L-G. (red.), 437 - 459 . Stockholm

Svanberg, I. och Nelson, M.C. 1992. Bone meal porridge, lichen soup, or mushroom bread: acceptance or rejection of food propaganda in Northern Sweden in the 1860s. I Just a sack of potatoes? Crisis experiences in European societies, past and present. (red.). Societas Historica Finlandiae. Studia Historica 44: 119 – 147. Helsinki