Kengis bruk, världens nordligaste myntverk.
Sverige är på 1600-talet en stormakt i Europa. Ständigt krigförande för att hävda sina erövringar är efterfrågan på järn och koppar stor. Det här gör att staten prioriterar gruvor och bruk. De lockar utländska företag och köpmän med kunskap inom metallhanteringen till landet. Företagen får frikostiga privilegier om de lånar pengar till den pengaslukande svenska krigsmaskinen.
I Masugnsbyn börjar en järnmalmsfyndighet brytas 1644. Två år senare övertar Stockholmsköpmannen Arendt Grape bryträttigheten och bygger upp ett järnbruk vid Kengisforsens strömmar. Utgifterna är stora och intäkterna små så 1653 tvingas han ingå kompanjonskap med bröderna Abraham och Jakob Momma. De förmögna nederländska bröderna, med kontakter allra högst upp i Sveriges hierarki, har tio år tidigare invandrat till Sverige och byggt upp ett nätverk av företag. Däri ingår ett flertal bruk i södra Sverige.
Året efter är Abraham Momma och inspekterar bruket. Gruvan i Masugnsbyn bedöms som mindre lovande men i Svappavaara upptäcks ett rikare järnmalmstreck vilket han får bryträtt på. Under samma resa finner de även en kopparåder i närheten. Proverna visar på höggradig koppar och 1657 börjar brytning av denna. Kopparn transporteras 14 mil till bruket i Kengis där den bearbetas till plåtar och dagligvaror. Vägar och leder röjs samtidigt som brukets anläggningar moderniseras. Kunnig arbetskraft från deras anläggningar söderut rekryteras. Hela tiden fortgår brytningen och bearbetningen av järn som en sekundär inkomstkälla.
I de privilegier som bruket har ingår att de får bedriva handel av dagligvaror gentemot de anställda och de som sköter transporterna. Det här är en nagel i ögat på Torneåborgarna och medför ständiga tvister mellan dem och bruket. Grundregeln i Sverige är annars att städernas borgare har ensamrätt på handeln.
Svappavaarapolletterna
Bristen på växelmynt är stor i hela landet. Vid Kengis bruk börjar man med polletter för att underlätta handeln med varor och tjänster. De är kända som Svappavaarapolletterna. Alla polletter är tillverkade söderut och enbart nummerstämplade lokalt. Abraham Momma äger bruk söderut där polletter redan används och bör ha fått idén därifrån. Vanligen utges de som bevis på utfört dagsverke eller leverans av vara. Vid Kengis kommer fem olika typer av polletter användas: två för dagsverken, samt tre myntpolletter på 5, 10 och 20 öre. Myntpolletter är något som förekommer enbart vid ett fåtal bruk.
Bild 1: Myntpolletter i koppar. Foto: Uppsala universitets myntkabinett.
Den vänstra är en 5 öres myntpollett, 23 mm. Polletterna har monogrammet AIM, för Abraham och Jakob Momma, vilket gör att vi kan tidsbestämma dem till före år 1669. Det året adlas bröderna till Reenstierna. Myntpolletterna är enbart stämplade på framsidan, men det förekommer att de har sin numrering på baksidan. Märkt 2961.
Den högra är en 20 öres myntpollett, 28 mm. Monogram AIM. Märkt 7537. Myntpolletterna börjar användas 1660. Efterhand börjar de numreras på grund av att förfalskningar dyker upp. De höga numren visar oss att det produceras många polletter.
Bild 2: Dagsverkspolletter i mässing. Foto: Tunefalk, Martin, SHM.
Den vänstra är på 16 öre, 23 mm. Den högra är på 20 öre, 22 mm. De är enbart stämplade på framsidan. Dagsverkspolletterna används från 1663. I maj 1666 tas det upp i rådhusrätten att det förekommer falska mässingspolletter. De första åren präglas polletterna av mässing, för att sedan uteslutande vara av koppar. Arendt Grape åtar sig i augusti samma år att lösa in alla mässingspolletter. Han utlyser även en belöning på 80 riksdaler, en hög summa, för att förfalskaren ska gripas. Ingen fälls dock för brottet. Få mässingspolletter finns kvar idag och förklaringen bör vara att de löstes in och ersattes med kopparpolletter.
Handlarna i Torneå klagar återkommande på att polletterna fungerar som mynt i hela Tornedalen och inte som är tänkt enbart vid bruket. Borgmästaren i Torneå, Petter Johansson tar 1668 upp i riksdagen borgerskapets besvär med brukspolletterna. Handlarna önskar att de förbjuds då mycket av handeln i Tornedalen sköts med dessa polletter i brist på mynt, samtidigt som de inte kan använda dem för inköp utanför området.
I häradsting 1671 och 1672 klagar Torneåborgarna på att Kengis bruk utnyttjar bönderna och samerna. I tinget 1671 svarar bönderna att de ser positivt på bruksrörelsen. Visst får de polletter och sedlar som ersättning men dessa inlöses vid behov av bruket. Samerna ger ett likartat svar i tinget året därpå. Borgarna som försöker vara sagesmän för dessa grupper misslyckas i sitt uppsåt. Senare när bröderna Reenstierna får ekonomiska problem förekommer det att polletterna inte blir inlösta.
I Sverige har polletter använts sedan 1500 - talet. Från början är det stämplade näverpolletter. Efter hand tar koppar- och mässingspolletter över för att försvåra förfalskning.
De stora plåtmynten
I freden i Knäred 1613 åtar sig Sverige att betala lösen för Älvsborgs fästning, motsvarande dagens Göteborg, med en miljon riksdaler i myntat silver till Danmark. Ett sätt att klara av den åtföljande myntbristen (= silverbristen) är den kopparmyntning som startar 1624. För att minska utgifterna vid tillverkningen börjar man tillverka plåtmynt 1644. Dessa är så kallade värdemynt, deras vikt i koppar grundas på värdet av kopparn jämfört med silver.
Grova plåtar av koppar hamras till så att de är något för tunga och justeras därefter genom klippning av kanterna till rätt vikt. I nästa skede uppvärms de och stämplas i stämpelhammaren. Plåtarna är fyrkantiga, med kronstämplar i varje hörn samt en valörstämpel i mitten. Hörnstämplarna skall försvåra att bitar av myntet klipps bort. Plåtmynten stämplas daler silvermynt för att visa på värdet i förhållande till silvermyntet. Endast ena sidan är stämplad. Plåtarna kan skilja något i storlek men stämplas efter sin vikt. Slutligen kontrollvägs och bokförs de i närvaro av statens kontrollant innan de tas i bruk.
I juni 1675 börjar man med myntslagning i Kengis. En mynthammare är byggd och de har fått graverade myntstampar. Det är en- och tvådalers plåtmynt som tillverkas av kopparn från Svappavaara gruva. Att privata företag får möjlighet att tillverka mynt beror på att det är i stort sett bara Stockholm som har en fungerande myntcirkulation. Kengis bruk har stora ekonomiska problem med obetalda skulder, vilka nu kan betalas med egna mynt. Myntningstillståndet är ytterligare ett sätt att stödja bruket då metallen direkt används för inköp av varor och tjänster, samt för betalning av löner.
Det finns god dokumentation över Kengis myntning 1675 - 1689, medan uppgifterna efter det är osäkra. Det är till och med oklart vilka år myntning sker. Under de här åren slås kopparmynt för över 100 000 daler. I dagens penningvärde motsvarande cirka 15 miljoner kronor. Tvådalersplåten väger initialt 2,74 kg och endalersplåten 1,36 kg. Efterhand när kopparpriset går upp så minskar de i vikt.
Bild 3: Endalers plåtmynt stämplad i Kengis 1675. Monogrammet AIR i mitten under 1 daler silvermynt. I hörnen kronstämpel märkt Karl XI. Foto: Finlands Nationalmuseum.
De vid Kengis tillverkade plåtmynten märks med monogrammet AIR, syftande på brukets ägare Abraham och Jakob Reenstierna. Nu börjar Kengisverken gå allt sämre och problemen hopar sig. Brytningen av koppar i Svappavaara försvåras då vattenfyllnaden ökar med djupet på gruvhålen. Ett fartyg går under mellan Torneå och Stockholm med 400 skeppund koppar och andra värdefulla varor. När skattefrihetsåren är slut upphör så småningom driften. Produktionen av koppar är för liten för att plåtmyntningen skall bära bruket finansiellt. Den bidrar till att förlänga brukets existenstid, men till slut är skulderna så stora att verksamheten kollapsar.
Ett konsortium med inflytelserika personer tar över driften av Kengis bruk 1699 under namnet Westerbottens Bergslags Societet och får rättigheter att tillverka plåtmynt. Det är först 1810 den norra delen av länet avskiljs och Norrbottens län bildas. Från åren 1700 och 1701 finns bevarat en- och tvådalers plåtmynt. Trots att bröderna Reenstierna är döda och bruket har nya ägare används samma monogram, stämpel, för att markera att de är tillverkade i Kengis. Även den kungliga hörnstämpeln är inaktuell då Karl XI avlidit 1697.
Enligt uppgifter skall mynt ha slagits i Kengis till 1713, men inga mynt finns bevarade som är slagna efter 1701. En brand förstör brukets lagerlokaler i Torneå 1714. År 1716 bränns större delen av Torneå stad ned av ryssarna, och året efter bränner de även Kengis bruk. Verksamheten avstannar. Bruket får nytt tillstånd att utmynta kopparn 1738, men den här gången vid myntverket i Avesta.
Nästan alla plåtmynt från Kengis har försvunnit. De görs om till vardagsföremål eller exporteras när kopparvärdet överstiger myntvärdet. Förbud mot export av kopparmynt utfärdas ett flertal gånger utan effekt. Antalet kända bevarade plåtmynt från Kengis är 12 st. I början på 1700-talet är myntbristen så stor att kasserade kanoner, takplåtar och beslag-tagna brännvinspannor smälts ned och gjuts till plåtmynt. 1776 är det sista år som plåtmynt tillverkas i Sverige.
Bruket av sedlar.
Från 1620-talet förekommer så kallade kopparsedlar i Falu koppargruva. Dessa är skuldförbindelser i handeln med koppar och kan säljas eller lämnas vidare som betalning till andra. År 1661 ger Sveriges första bank, Stockholms Banco, ut vad som brukar räknas bland världens första sedlar. Sedlarna motsvarar närmast kvitton på att ägaren deponerat mynt till ett visst värde. Tanken är att innehavaren när som helst ska kunna lösa in dessa och erhålla mynt. De tunga otympliga myntplåtarna har tvingat fram denna lösning. Tyvärr ökar banken sin utgivning av sedlar i sådan omfattning att de inte har teckning i mynt och går i konkurs 1664.
Redan 1658 har Kengis bruk infört ett likartat system. Dessa papper med mottagarens namn påskrivet liknar checkar, där bruket förbinder sig att lösa in dem mot varor eller kontanter. De kan förmedlas vidare till andra som i sin tur kan lösa in dem. De första åren är sedlarna få och onumrerade, från år 1660 börjar de användas i stor skala. Nu numreras och bokförs sedlarna lokalt för att undvika förfalskningar. Detta gäller framför allt i Torneå och Kengis, däremot fortsätter många sedlar att vara onumrerade i Svappavaara och Masugnsbyn.
Bild 4: En sedel 6 daler kopparmynt 1774 från Kengis bruk. Foto: Ekonomiska museet.
Sedeln ovan bör likna de tidigare utgivna sedlarna. Detta är den äldsta bevarade från Kengis bruk. Den är onumrerad och har inget namn på innehavaren. Vanligen är det endast en person per verksamhetsort som får utfärda och inlösa sedlar. Det genomsnittliga värdet på sedlarna är 20 daler, och det utfärdas cirka 5000 av dem. Så det enskilda värdet av dessa sedlar är högre än för mynten och polletterna.
På grund av Stockholm Bancos konkurs finns en skepsis under lång tid att få betalt i sedlar, dessa värderas därför lägre än sitt åsatta värde vid vidare transaktioner. Handlarna har två pris på sina varor, ett pris för mynt och ett högre pris för sedlar. Samerna vill av tradition helst erhålla ersättning i silver för sina transporter.
Även dessa sedlar blir ett irritationsmoment för handlarna i Torneå när de ingår som delbetalning i transaktioner och de har problem att få dem inlösta. Både polletter och sedlar är tänkta att användas vid bruket och gruvorna men får en större spridning på grund av den generella bristen på mynt. Med tiden har de flesta av ovanstående beskrivna föremål försvunnit och bilderna visar rariteter i vår värdefulla historia.
Viktigare litteratur
Boström, H.J. 1919. Om plåtmyntningen i Torne Lappmark. Finskt Museum XXVI: 17 – 26
Hyötyniemi, Y. 2024. Polletter, sedlar och plåtmynt från Kengis bruk – en svensk – finsk numismatisk studie. Skyttorp.
Sondén, P. 1911. Bröderna Momma-Reenstierna – ett bidrag till den svenska handelns och industriens historia på 1600-talet. Historisk Tidskrift 1911:143 – 180.
Stiernstedt. A.W. 1871. Beskrifning öfver svenska kopparmynt och polletter, del I, Kopparmynt. Stockholm.
Stiernstedt. A.W. 1872. Beskrifning öfver svenska kopparmynt och polletter, del II, Polletter. Stockholm.
Tamelander, E. 1951. De s.k. Svappavaarapolletterna. NNUM 1951: 4, 76 - 78.
Tingström, B. 1984. Sveriges plåtmynt 1644 – 1776: en undersökning av plåtmyntens roll som betalningsmedel. Uppsala.
Wolontis, J. 1936. Kopparmyntningen i Sverige 1624 – 1714. Helsingfors.