I Finland införs ett ransoneringssystem gradvis från slutet av år 1916 med ransonering av spannmål från juni 1917. Oktoberrevolutionen 1917 i Ryssland medför i det närmaste totalstopp i exporten av spannmål från landet. Den finska produktionen är otillräcklig då de länge förlitat sig på leveranser från Ryssland.

Finlands självständighet 6 december 1917 och det inbördeskrig som utspelar sig mellan januari och maj 1918 försvårar spannmålsimporten. De exporterande länderna vägrar generellt att sända spannmål under dessa osäkra förhållanden. Första världskriget isolerar Finland från västmakterna och landets nära förhållande till Tyskland förlänger denna isolering. Det avlägsna finska Lappland är de sista att nås av statlig hjälp då både de röda och vita prioriterar städerna och de väpnade styrkorna. Den för dessa trakter traditionella och viktiga gränshandeln med Norge och Sverige förbjuds av regeringen med importförbud. När de vita styrkorna segrat och fler och fler länder erkänt den nya regeringen lättar restriktionerna vid årsskiftet 1918/19. Finland erhåller spannmål huvudsakligen via ”The American Relief Administration” och svältkrisen ebbar ut.

Den bild de nordfinska tidningarna ger är att svälten är en bröd och spannmålsbrist. Tidningarna ägs av de borgerliga och ger den vita sidans bild, den röda sidan kommer inte till tals. Norra Finland kontrolleras under hela inbördeskriget av de vita styrkorna.Vi får veta att senvåren 1918 har invånarna i Muonio enbart fått 300 gram mjöl per person och månad de tre senaste månaderna. Sommaren 1918 ger en dålig spannmålsskörd med frostskador på vissa håll så människor väljer att flytta till Nordnorge eller södra Finland. De delar av befolkningen som har renar klarar sig bättre. Här nämns även att de svenska donationerna räddar liv i Kolari och Muonio kommun. Senare forskning samt den bild tidningarna ger är att dödsfallen i svält är få. I efterförloppet så drabbas trakterna av Spanska sjukan (en influensapandemi) som härjar från hösten 1918 till våren 1920 med betydligt många fler dödsfall bland de redan försvagade.

Vardagskosten i det här finska området domineras av spannmål och mejeriprodukter, vilka utgör omkring 70 procent av det dagliga näringsintaget. Animaliska produkter ger ett tillskott på omkring 25 %. Kosten är ensidig och en vanlig måltid består av bröd, potatis och saltströmming med intag av surmjölk och gröt däremellan. Tidningarna tar nu upp tips om hur dryga ut kosten med nödmat. I skogen finns svamp och bär som i mycket är en outnyttjad resurs. Myndigheterna får arbeta mot vad som är kulturellt accepterat. Havre och svamp ses som djurfoder. Harkött och hästkött betraktas som otjänlig människoföda då de enligt Bibeln är orena djur.