Spårväg norr om polcirkeln
Jag har märkt att det är många som inte känner till att Kiruna haft spårväg. Även bland dagens Kirunabor. Mellan åren 1907 – 1958 finns en stadsspårväg som LKAB bygger för att arbetarna, i första hand, skall ta sig fram och åter till arbetet i gruvan. För arbetarna är spårvagnstransporten gratis till och från jobbet, övriga betalar 10 öre per tur. Denna taxa bibehålls ända till nedläggningen. 1943 införs biljetter, både enstaka biljetter och rabatthäften.
Stadsspårvägens utveckling © Åke Flygare
Spårvägen startar vid foten av den så kallade Bergbanan (1) i Kirunavaaras sluttning. Bergbanan invigs 1907 med två 50 - personersvagnar som för arbetarna drygt 500 längdmeter och drygt 100 höjdmeter upp för bergssidan. Bergbanan läggs ner 1955. Stadsspårvägen som byggs på egen banvall vid sidan av gatans ena sida öppnas för trafik även den 1907. Den är enkelspårig med ett antal mötesspår. De första vagnarna är motorvagnarna M1 och M2 samt släpvagnarna S1- 4. Huvudlinjen är 2,3 km lång från Bergbanan till Telegrafen (2) (hörnet Hjalmar Lundbohmsvägen/ Föreningsgatan vilket senare blir Geologgatan).
Hållplats Telegrafen © Digitalt Museum
1910 förlängs spårvägen till Idrottsplan (3), där Norrmalmsskolan/Hotel Arctic Eden ligger i korsningen Hjalmar Lundbohmsvägen/Adolf Hedinsvägen. 1916 öppnas Thulelinjens etapp 1 till ”Sibirien” korsningen Bergmansgatan/Trädgårdsgatan (4). Luossavaaralinjen (5) tas i bruk 1919. I samband med att nytt manskapshus och verkstad byggs vid Luossavaara 1947 förlängs spåret några hundra meter. 1921 förlängs Thulelinjen till korsningen Thulegatan/Kyrkogatan (6). Härifrån läggs ett provisoriskt spår in i Thuleområdet under byggnadsfasen för att underlätta materialtransporterna. Det sträcker sig några hundra meter in på Hermelinsgatan och med ett stickspår in i kvarteret Kranen (7). När Thuleområdet är färdigbyggt i mitten på 1920 - talet rivs det provisoriska spåret.
Hållplats på Hjalmar Lundbohmsvägen nedanför Hotell Standard © Järnvägsmuseet
Efter kriget ökar utvinningen av järnmalm i Kiruna. Förberedelserna till underjordsbrytning kräver mer arbetskraft och nya bostadsområden tas i bruk. För att enklare nå dessa skissas på andra lösningar. Den ökade biltrafiken leder till svårigheter att samsas om vägutrymmet. 1954 påbörjas försök med bussar samtidigt som spårvagnarna fortsätter gå. Busstrafiken når fler och efterhand läggs spårvägslinjer ned men spåren får ligga kvar. År 1957 bildar LKAB, Kiruna stad och bussägarna Kiruna Trafik som tar över transporterna. Stegvis öppnas nya busslinjer och slutligen 29 maj 1958 går sista spårvagnsturen genom stan. Spårvägen rivs omedelbart efter att spårvagnen passerat. Inne på gruvområdet finns även spårväg, både över och under jord, för att arbetarna skall ta sig till sina arbetsplatser. Spårvägen ovan jord ersätts av bussar 1958, medan den under jord fungerar fram till 1961 då även den ersätts av bussar.
Avgång sista turen 29 maj 1958 © B.Rönnberg/Järnvägsmuseet
Viktigare litteratur
Hedman, R & Rickheden,P. 1982. På meterspår under midnattssol. Kirunahyllan 625
Hedman,R & Rickheden,P. 2008. Världens nordligaste spårväg: till 100 – årsminnet av Kirunas spårvägar. Saltsjöbaden.
Theander,A. 2000. Från hästskjuts till e-post: kommunikationer förr och nu. I Kiruna: 100 – årsboken. Del I: 132 – 147. Kiruna.
De flesta vagnar skrotas men några köps för att fungera som sommarstugor. Mellan 1984 och 1993 finns en museispårväg mellan Ön och industriområdet Kirunavaaragruvan driven av Kiruna Spårvägsklubb. En kamrat till mig köper stugtomt i Kurravaara i slutet på 1970 - talet, stugan består av en utrangerad spårvagn där vi inmundigar vårt kaffe. Det är släpvagnen S3, med gaveldörr vilket visar att den fungerat som ambulansvagn, som han skänker till spårvägsklubben i början på 1980 - talet. Där renoveras den och ytterligare några vagnar. När museispårvägen läggs ned flyttas S3 och övriga renoverade vagnar och lok till besöksgruvan på 540 – metersnivån med sitt Gruvmuseum.