Vikingatida silvermynt i norr

Under vikingatiden flödar silver in i det blivande svenska riket. Analyser av myntfynd har gett tolkningen att största delen kommer via handel. Den sista engelska härgälden, betalning för att slippa plundring av vikingaflottor, utbetalas 1051. Två tredjedelar av de vikingatida silvermynt som hittats i Sverige är funna på Gotland. Dess dominans som handelscentrum vid tiden betyder troligen att de varit förmedlare till en stor del av de mynt som hittas i våra trakter. Det vi kallar vikingatiden har sträckts ut med senare tids forskning och omfattar numer åren 700 – 1150 e.Kr.

Även här i norr finns samlingar av silvermynt från den här tiden. Här tar jag upp tre av dem i Sverige och två i Finland. De svenska är tre samiska offerplatser: Rautasjaure, Unna Saiva samt Gråträsk. Speciellt Gråträsk har debatterats vad fyndplatsen haft för funktion. Mer om detta längre fram. De två finska fyndplatserna är Aatservainen i Salla kommun, området avträds till Sovjetunionen 1944, samt Pyhälahti i Kuusamo kommun. Ingen av dessa räknas som offerplatser utan som skattgömmor. Finland har relativt Sverige väldigt få fynd av vikingatida mynt.

Karta med fyndplatserna inritade: 1) Gråträsk 2) Unna Saiva 3) Rautasjaure 4) Aatservainen 5) Pyhälahti.

Rautasjaure

Offerplatsen vid Rautasjaure grävs 1909 ut av arkeologen Gustaf Hallström. Hallström ses som nestorn inom Norrländsk arkeologi med många egna undersökningar i området. I nordvästra delen av sjön Rautasjaure finns ett stort bergras innehållande ett massivt stenblock som ut mot sjön har en stor yta med blågrönfärgad utfällning. Under denna sten har samerna offrat.

Stenblocket vid Rautasjaure med närmast mänsklig kontur. Jag har markerat det blågröna området © G.Hallström. Umeå universitet

Hallström uppger att platsen är känd sedan lång tid och vid ankomsten ser han moderna föremål som tecken på att turister varit där relativt nyligen. Detta får honom att misstänka att platsen är plundrad. Första spadtaget i det steniga offerområdet som är packat av renhorn och ben lugnar honom när han frilägger ett 900 år gammalt engelskt mynt. Sammantaget gör de över 500 fynd på platsen. Järnpilspetsar, ringar, armband, hängprydnader med mera. Antalet mynt är 424 stycken. Det äldsta ett arabiskt mynt från 967/968 e.Kr och det yngsta ett norskt mynt från 1100 – talets slut.

Utgrävningen 1909 © G. Hallström. Umeå universitet

Bedömningen över var mynten är slagna har skiftat över tid och med ökad kunskap. Serning (1956) tolkar ett mynt som arabiskt, 5 mynt som danska, 26 mynt som engelska, 101 tyska mynt samt slutligen 274 norska mynt. Till detta kommer ett antal fragment av mynt vilka inte kan bestämmas. Senare bedömning av andra har tolkat ett flertal av mynten som kopior av verkliga mynt. Många av dessa antas ha slagits i Norden. De flesta kopior är aldrig tänkta att användas som mynt utan som smycken. Alla mynt är genomborrade.

Engelskt mynt funnet vid Rautasjaure © E. Jonsson/SHM

Mycket av de smycken, spännen och pärlor som tillvaratas tolkas vara från tiden 1000 – 1200 e.Kr. och anses ha ett sydöstligt ursprung från dagens Ryssland/Baltikum. Pilspetsarna (55 st) och de enklare hängprydnaderna i plåt tolkas vara av samiskt ursprung.

Yxformat hänge från Unna Saiva, tolkat som av samisk tillverkning © O.Myrin/SHM

Unna Saiva

År 1915 gräver Gustaf Hallström ut en offerplats vid sjön Unna Saiva i Gällivare kommun. Saivo/saiva är samiska och betyder helig. Namnet visar vanligen på en helig sjö eller ett heligt berg där offerplats funnits. Offerplatsen ligger vid två stora stenar i strandkanten, varav den ena beskrivs som sfinxliknande. Ett tjockt horn - och benlager täcker offerplatsen trots att platsen plundrats på föremål enligt de närboende. Över 600 föremål tillvaratas, däribland ett 90 – tal järnpilar, ringspännen, hängprydnader, armband med mera. Även här bedöms mycket av föremålen ha finsk – ugriskt ursprung. Ett mer speciellt fynd är en balansvåg med 5 vikter. Mynten är 37 stycken från slutet av 900 – tal till början av 1100 – tal. Föremålen dateras till samma tidsperiod. Serning (1956) placerar mynten så att 26 stycken är tyska, 4 stycken engelska, fyra danska, ett polskt och ett norskt. Ett mynt har oklar härkomst. Alla mynt är genomborrade. Till de rent samiska fynden räknas ben- och horn, järnpilar samt enkla hängprydnader i metall.

Mynt från Unna Saiva. © O. Myrin/SHM

Gråträsk

På uppresan för undersökning offerplatsen Rautasjaure år 1909 stannar Gustaf Hallström till vid Gråträsk i Piteå kommun. Här vid lappmarksgränsen görs 1897 fynd av ett stort material från vikingatiden. Vid stranden av en liten tjärn, Tjautjaure, med det samiska andranamnet Saivo framkommer ett fynd när sjön sänks. Tidigare har en kvarn byggts och vattennivån höjts. Det är oklart om fyndet ursprungligen legat på land eller i vatten. Nu uppmärksammas ett antal uppstickande pålar som omsluter en fyrkant av kluvna stockar. Genom att ta bort den täckande torven framkommer flera lager av näver och kluvna trän som omsluter fynden. Hallström intervjuar upptäckarna och ritar av ett antal huggna träkäppar från fyndet som han bedömer som gudabilder. Sammantaget tolkar han platsen som en offerplats där träkäpparna, fyndplatsens läge vid tjärnen Saivo samt fyndkategorierna talar för det. Det som talar emot är frånvaron av ben, horn och pilspetsar av järn. Redan kykoherde Johannes Tornaeus nämner på 1670 – talet i sin skrift om samernas religion, Storjunkaren (guden) vid Gråträsk. De flesta forskare ser Gråträsk som en samisk offerplats.

Påfågelspänne Unna Saiva © T.J.Arne 1914

Under en följd av år insamlas på platsen av befolkningen drygt 1300 föremål från tiden 800 – 1300 e.Kr. Den största delen utgörs av finsk – ugriska smycken. Bland föremålen finns ett påfågelspänne som är ett islamistisk motiv och troligen från Sydryssland. Även i Gråträsk förekommer många enkla hängprydnader som tolkas vara av samisk tillverkning. Därtill kommer 151 silvermynt från tiden 1000 – 1200 e.Kr. Mynten utgörs av 4 arabiska mynt, 4 danska mynt, 6 engelska mynt, 22 tyska mynt samt 115 norska mynt. De 4 arabiska mynten är kopior av äldre mynt och enbart tänkta som hängprydnader. Även bland de tyska mynten finns ett antal kopior troligen präglade i Norden. Alla mynt är genomborrade.

Fram till ca 1000 e.Kr dominerar arabiska och Byzantinska mynt, efter det är det framför allt tyska och engelska mynt i fynden. I Sverige (Sigtuna) har vi myntning från ca 995 -1030 e.Kr. , men kontinuerlig och organiserad myntning i riket dröjer till mitten på 1100-talet. Importen av utländskt mynt avtar när silverhalten i dessa minskar. Det vanligaste är att silvret blandas ut med koppar. För att utröna silverhalten böjs, klipps eller hackas (med vasst föremål) silvermynt och silverföremål. Detta kan ses på mynt som varit i cirkulation.

Klippt mynt från Tyskland funnen i Pyhälahti © Nationalmuseum, FI.

Varför finner vi rikligt med mynt från denna tid men inte senare?

Serning lyfter fram att undersökningar av samiska gravar vid nordnorska kusten visar samma slags rikedom på importföremål under den tidsperiod som de finns på offerplatserna. Före och efter detta är de sällsynta. Tolkningen är att pälsdjurshandeln ger samerna tillgång till mynt och metallföremål. Det stora inslaget av norska mynt i lappmarken visar på täta kontakter med Nordnorge. Tyska köpmän tar gradvis över torrfiskhandeln i Norge och från 1300-talet är det Hansan som styr den från Bergen. När torrfisket i Nordnorge ökar i betydelse så nedvärderas samtidigt pälsdjurshandeln. Nu dras även samerna in i en penningekonomi, och börjar använda mynten som betalmedel, när handeln centraliseras till handelscentra.

Det stora inslaget av finsk-ugriska föremål har tolkats som förmedling via gotländsk handel. På 1300-talet försvåras denna handel då Hansan tar över en stor del av handeln på Östersjön. Stundtals förekommer även stridigheter mellan svenska handelsintressen och Novgorod men då finns möjligheten att föremålen förmedlas via Finnmark och Vita havsområdet.

Pyhälahti

Fyndet görs 1896 under höbärgning när en man bearbetar en uppstickande tuva och det väller fram mynt. Inget nämns om någon behållare. Tillsammans är det 413 mynt från tiden 960 – 1090 e.Kr., samt ett antal myntfragment som inte kan bestämmas. Två av mynten är persisk – islamska från tiden 960 – 980 e.Kr. Av övriga mynt är 401 tyska, 5 danska , 3 engelska samt 2 skandinaviska. Kopior av engelska mynt där präglingsorten är okänd men troligen någon ort i Skandinavien får det tillnamnet. Inget av mynten är håltagna. Att de båda persisk – islamska mynten är klippta plus ett antal övriga fragment talar för att mynten fungerat som betalningsmedel. Inga övriga föremål förekommer i fyndet. Det handlar troligen om en skattgömma.

Aatservainen

En ung man finner skatten gömd i en skreva 1839 vid en stor sten på fjället Aatservainen. Föremålen är insvepta i en björknäverkorg. Här finns en balansvåg med tolv vikter, smycken och silver i stänger och bitar. De 176 mynten är från tiden 1000 – 1125 e.Kr. Av dessa är 166 tyska mynt, 8 engelska, ett danskt och ett norskt mynt. Ett antal inte identifierbara myntfragment finns även. Inget mynt är håltaget. Det hela tolkas som en skattgömma.

Viktigare litteratur

Hallström, G. 1932. Lapska offerplatser. I Arkeologiska studier tillägnade H.K.H kronprins Gustaf Adolf. Stockholm. s. 111 – 131.

Manker, E. 1957. Lapparnas heliga ställen. Stockholm.

Serning, I. 1956. Lapska offerplatsfynd från järnålder och medeltid i de svenska lappmarkerna. Stockholm.

Talvio, T. 2002. Coins and coin finds in Finland AD 800 – 1200. Helsingfors.

Wisehn,E. 1995. Myntfynd från Lappland, Norrbotten och Västerbotten. Stockholm.

Zakrisson, I. 1984. De samiska metalldepåerna år 1000 – 1350. Umeå.