Fångst – jägarkulturen består av mindre grupper som flyttar runt under året i sin jakt på födoämnen för att överleva. Just denna rörlighet gör att de inte kan transportera stora volymer. De vanligaste behållarna är troligen av organiskt material som trä, läder och flätade korgar. Var kommer då keramik in i bilden? Tolkningen är att krukorna framför allt används på de platser som ger ett överflöd av föda. Vid fångstgropar för älg och vildren, fiskeplatser och säljaktsområden där fångsten behöver lagras och beredas.
 

Asbest är ett samlingsnamn för i berggrunden förekommande fibermineral. Det har använts på grund av materialets värdefulla tekniska egenskaper: hög mekanisk hållfasthet och smidighet, tål höga temperaturer och har ljud- och värmeisolerande förmåga. Nu är asbest förbjudet att användas då inandning av asbestfibrer riskerar att ge cancer 20 – 40 år senare. Asbestens farlighet är säkert okänd för dessa människor. Överlevnaden är dessutom så kort så ingen hinner drabbas.
 

Beroende på typ av lera tillsätts andra material som magring för att binda samman den och göra den mer lättarbetad. Leran riskerar annars att tappa form vid torkning och spricka vid bränning. Slutproduktens önskade egenskaper bestämmer vilka magringsmedel som blandas in. De magringsmedel som används i området är sand, glimmer och asbest. Asbest och glimmer gör att keramiken inte spricker vid hög hetta. Vilken magring som används kan spegla lokal tillgång, krukans användningsområde eller vilken årstid den tillverkas. De stora undersökningarna på 1960 – talet av nordliga vattenvägar i Finland och Sverige för vattenkraftsutbyggnaden avslöjar stora mängder asbestkeramik i inlandet. Sentida undersökningar visar på alltmer fynd i kusttrakter. Om fynden är tecken på att grupper av fångst - jägare vistas vid kusten i perioder eller att den jordbrukande kustbefolkningen använder asbestkeramik är oklart. 
 

När forskarna talar om den asbestkeramiska fångst – jägarkulturen menas de grupper som rör sig i det inre av norra Fennoskandien under de två årtusendena före Kristi födelse. Asbest som magringsmedel förekommer dock långt tidigare inom kamkeramiken (cirka 5000 f.Kr.). Här hackas dock fibrerna sönder i små bitar så asbestfibrernas egenskaper utnyttjas inte. Senare förstår man att de långa fibrerna fungerar som armering och möjliggör stora lätta kärl med tunna väggar och hög hållbarhet. Här ligger nog svaret på varför tekniken sprider sig i dessa grupper. Både asbest och den rätta leran finns inte att tillgå överallt så det gäller att vara rädd om krukorna. Tekniken sprider sig från östra Finland västerut över norra Fennoskandien.